Galaxy man.

Årets första inlägg vill jag öppna på ett smått grandiost sätt med ett porträtt på Galaxy Man, en av bossarna i Megaman 9. Jag och min bror har suttit i några dagar i sträck och spelat våra tummar ömma och hårda i den härliga värld som är Megamanuniversumet.

Med sina benhårda bossar och hiskeliga hopp är nog dom tidiga Megamanspelen dom tv-spel jag älskar allra mest. Det som kännetecknar dom är musik med trallvänliga melodier och en svårighetsgrad som stundtals kan få dig att vilja slå sönder vardagsrumsbordet. Men trots alla timmar av nötande som krävs för att kunna klara av att springa igenom alla banor med svåra hopp, djävulska fiender och helvetiska bossar lyckas alltid charmen i speluniversumet fånga mig minst ett försök till.

Jag kommer tydligt ihåg stoltheten jag kände när jag var åtta år och kunde klara hela Flash Mans bana i Megaman 2 utan att dö en enda gång. Det var för övrigt den enda bossen jag kunde klara på hela spelet och det skulle ta till mina sena tonår innan jag lyckades klara ut spelet helt och hållet, men under alla år har jag bara haft varma minnen till spelen.

Om det så varit när jag suttit med ömma tummar på matematiken, ritat bossar i blocket och tänkt på när jag spelat dagen innan eller om jag bara visslar en melodi när jag är ute och cyklar kommer alltid den där varma och lite fluffiga nostalgikänslan upp. Vad som än händer kommer den lille blå roboten alltid ligga mig varmt om hjärtat, och det känns förbannat fint vill jag lova.

Avslutningsvis vill jag berätta att jag nu fått mer än 20,000 besökare till min blogg. Helt otroligt. Ett hjärtligt tack från mig till alla er som kommit hit och klickat runt.

Ta nu och lyssna den här låten och känn blåsten i håret!