Blåbär.

Vilken vecka det varit. Vi har haft deadline för klassens första riktiga fanzine, så första halvan av veckan spenderade jag ritandes i sådana långa tidssjok att min rygg och hand fortfarande påminner mig om att jag måste tänka mer på ergonomin nästa gång. På fredagen började vi trycka upp klassens samlade ansträngningar (88 sidor!) på skolans kopiator för att sedan gå iväg på invigningsfika i Dotterbolagets nya lokaler. Det blev en minnesvärd och mycket fin afton. På den gråregniga halvtimmespromenaden hem levde stämningen och inspirationen kvar i bröstet och värmde inifrån.

I övrigt har helgen puttrat på i ett skönt och avslappnat tempo. Dock hände en intressant sak när jag skulle välja ut vilken bild jag skulle ha till det här inlägget. Jag hade ingen självklar kandidat, så jag började bläddra lite i mitt skissblock. Där hittade jag den här storläppade gubben som jag ritade för några veckor sedan, enbart i syfte att färglägga den med saften från lite mosade blåbär som jag samlat på mig tidigare i somras.

Jag kände att nu har jag faktiskt dragit arslet efter mig alldeles för länge när det gäller just blåbärsfärgläggningen, så jag korkade upp den lilla burken och plockade fram en pensel. Döm av min förvåning när metallocket till burken knäpper till obehagligt högt och det börjar sväva ut rök ur behållaren. Det verkar som att tiden inuti den där slutna behållaren fått blåbärssaften att jäsa och förvandlas till vin. Eller något annat som sticker lite i näsan och ryker.

Rätt fint blev det iallafall.