Får jag bada i ditt anletes svett?

Efter en hård dag i skogen är det skönt att vila yxarmen lite och blicka ut över sin nyfällda skogsbit. I mitt fall är det en dryg veckas planering med olika deadlines spikade och en aningens lägre hög med saker att ta itu med i backspegeln. Än är det inte över, men det känns skönt att ha kommit loss en bit iallafall. Jag måste verkligen lära mig att inte låta det korka upp sig så här.

Bland dom mest aktuella sakerna är arbetet med Serier mot rasism-antologin. Sedan nyår har vi gått från att titta igenom och välja ut bidrag (på bloggen står det vilka som kommer att vara med) till att verkligen starta grytan som är att sätta ihop själva boken. Omslag ska tecknas och ledare skrivas med mycket annat, men det känns bra. Vi har någorlunda koll på den överskådliga framtiden samt en vilja och arbetsglöd som är svår att knäcka.
Det här kommer bli en sketabra bok!

Den skjortprydde karlakarlen jag ritat ovan kommer från ett litet ritjam vi hade i skolan för ett tag sedan. Någon kläckte ur sig den goda idén att det skulle vara kul att rita en svettig skogshuggare med alla stereotypa attribut vi kunde komma på. Någon minuts sanslöst flamsande senare satt vår lilla grupp på fem-sex personer och ritade rutiga skjortor och stickiga skägg som aldrig förr. En av dom var min partner in crime, Robin Larsson. Kolla hans huggare här. Det är sällan jag jobbar med färgpennor, men här var det en ren fröjd att leka med dom, även fast det inte riktigt blev som jag tänkt mig. Men det gör inget, det var ju mest för skit och fnitter alltihop ändå.