ur "Kärleksbomben", november 2011
Häromdagen fick jag en aha-upplevelse. Jag satt och tecknade på bilden ovan och fick en känsla av att jag hade gjort den bilden förut på något sätt, men jag visste att jag aldrig tecknat just den figuren tidigare.
Tänderna är inte direkt sådana jag brukar rita, kindvecken går inåt istället för utåt, näsan är en knappt tidigare provad variant och pärlögon ritar jag inte heller särskilt ofta. Efter en stunds vidare grubblande kom jag på att det var själva posen, med fingret upp i luften och munnen gapande stor som var det bekanta.
Ur "Har du fräsch trut?", september 2011
Det verkar helt enkelt som att jag omedvetet har en benägenhet att använda mig av denna klassiska pose för att illustrera det gnistrande ögonblicket då någon får en idé. Gemensamt för alla är användandet av någon typ av strålblänk för att accentuera plötsligheten i händelsen. Turligt nog har jag bland dom rutor jag hittat (det finns säker fler längre ner i mitt arkiv) inte använt den aningens slitna glödlampssymbolen alltför mycket.
Ur "Den goda idén", november 2010
Även fast den är sliten kan jag ändå tycka att det är kul och charmigt att se sådana gamla serietrick användas i serier som tillverkas idag. Riktigt tokroligt är det när t.ex.
Pontus Lundkvist tecknar personer som får höra något så förvånande att dom skuttar upp i luften och hatten flyger från huvudet och lämnar en liten molnpuff kvar på hjässan. (
Exempel från Åsa-Nisse)
Riktig gammal skuttbuskis!
Ur "Burktelefoni", mars 2010
Den äldsta av mina serier som innehåller just det här fenomenet är en av dom första ordentliga serier jag gjorde överhuvudtaget. Här är också det mest nedtonade exemplet av dom alla. Kanske på grund av att det var en lite mer allvarlig historia än dom andra, men kanske också på grund av att jag omedvetet skruvar upp volymen på "Aha!"-ögonblicken jag tecknar, för att det ska bli roligare i själva utförandet. Vem vet, om några år kommer det kanske att bli lika härligt hysteriska bilder som i
Ren & Stimpy.
Jag skulle då inte klaga.