Aha!

ur "Kärleksbomben", november 2011
 

Häromdagen fick jag en aha-upplevelse. Jag satt och tecknade på bilden ovan och fick en känsla av att jag hade gjort den bilden förut på något sätt, men jag visste att jag aldrig tecknat just den figuren tidigare.

Tänderna är inte direkt sådana jag brukar rita, kindvecken går inåt istället för utåt, näsan är en knappt tidigare provad variant och pärlögon ritar jag inte heller särskilt ofta. Efter en stunds vidare grubblande kom jag på att det var själva posen, med fingret upp i luften och munnen gapande stor som var det bekanta.

Ur "Har du fräsch trut?", september 2011

Det verkar helt enkelt som att jag omedvetet har en benägenhet att använda mig av denna klassiska pose för att illustrera det gnistrande ögonblicket då någon får en idé. Gemensamt för alla är användandet av någon typ av strålblänk för att accentuera plötsligheten i händelsen. Turligt nog har jag bland dom rutor jag hittat (det finns säker fler längre ner i mitt arkiv) inte använt den aningens slitna glödlampssymbolen alltför mycket.

Ur "Den goda idén", november 2010

Även fast den är sliten kan jag ändå tycka att det är kul och charmigt att se sådana gamla serietrick användas i serier som tillverkas idag. Riktigt tokroligt är det när t.ex. Pontus Lundkvist tecknar personer som får höra något så förvånande att dom skuttar upp i luften och hatten flyger från huvudet och lämnar en liten molnpuff kvar på hjässan. (Exempel från Åsa-Nisse)
Riktig gammal skuttbuskis!

Ur "Burktelefoni", mars 2010

Den äldsta av mina serier som innehåller just det här fenomenet är en av dom första ordentliga serier jag gjorde överhuvudtaget. Här är också det mest nedtonade exemplet av dom alla. Kanske på grund av att det var en lite mer allvarlig historia än dom andra, men kanske också på grund av att jag omedvetet skruvar upp volymen på "Aha!"-ögonblicken jag tecknar, för att det ska bli roligare i själva utförandet. Vem vet, om några år kommer det kanske att bli lika härligt hysteriska bilder som i Ren & Stimpy.

Jag skulle då inte klaga.

Bobby Corrigan.

Igår läste jag klart den väldigt tjocka (380 sidor) och bitvis mycket svårlästa serieboken "Jimmy Corrigan, the Smartest Kid on Earth" av Chris Ware. Serien innehåller delikata teckningar, barnaga, ett lerigt 1800-tal, korviga fingrar och stor ångest i enkla miljöer.

Den andra halvan av boken flöt på mycket bättre än vad jag upplevde att dom första hundra sidorna gjorde. Som läsare behövs det att man är aktiv och hänger med på läsriktningar och formexperiment, vilka kan kännas svåra i början men som blir belönande i längden. Och om man inte mäktar med att läsa hela boken bjuder den åtminstone på mycket ögongodis för den som gillar färgstämningar och rena tuschlinjer.

När jag hade läst klart kände jag mig väldigt inspirerad att försöka teckna, och i synnerhet tuscha, något lika exakt och maskinellt som herr Ware. Så efter att ha bläddrat igenom boken en gång till och bara njutit av bilderna satte jag mig och skissade.

Det var en intressant övning att tuscha saker med linjal, eftersom jag under flera år undvikit det på grund av att jag tycker att många saker i teckningen dör av att vara för raka, vilket lustigt nog ställs i kontrast till att jag gärna vill uppnå en linjeteknik som gör att betraktaren vill luta sig fram och titta efter om det verkligen är en människa som ritat det den tittar på.

Hela syftet med teckningen, förutom att det skulle vara kul att göra, var att åstadkomma något som skulle kunna se ut att ha varit gjort av Chris Ware själv. Här är en sida ur serien om du vill jämföra.

Det enda som inte är tuschat med linjal och tuschpenna är figuren (som jag använde pensel på) och busken, samt skruvarna på "14"-skylten (som jag tuschade med penna på fri hand). Färg har jag lagt till i Photoshop, efter jag scannade bilden.