Mindmap.

Imorse fick vi en stor uppgift i skolan. Vi skulle teckna tre olika figurer ur tretton olika vinklar. Rakt framifrån, rakt uppifrån, rakt från sidan, snett från sidan o.s.v. När vi gjort alla tre skulle vi ta den svåraste och göra om den i tjugonio vinklar. Tjugonio.

Allt ska vara färdigt imorgon bitti och jag sitter fortfarande och tecknar på uppgiften, även fast jag hellre velat ägna kvällen åt att ta itu med en del bloggande, mailande och telefonpratande som tråkigt nog har hamnat på hög. Jag begriper inte hur det går till.

Det man kan se på bilden i dagens inlägg har inget med skoluppgiften att göra, utan är resultatet av en del brainstorming jag gjorde till en ny seriefigur som jag hittat på. Från början var det inte tänkt att han skulle vara mycket mer än en figur som drack öl och lackade ur i en kort serie, men han var så trevlig att rita att jag ville göra en lite längre serie med honom. Problemet var bara att jag inte kände honom själv, så jag ritade porträttet i mitten av papperet och försökte tänka ut hur han är som person egentligen. Vad säger egentligen den blanka blicken, packade snusläppen, det bakåtkrupna hårfästet och påsarna under ögonen?

Aktuell skäggstatus: Märkte igår att jag kan känna mustaschens form när jag har ansiktet mot kudden. Det var en underlig känsla. Underlig, men positiv.

I buskar och snår.

Under hösten ritade jag ut det skissblock jag hade haft igång sedan i början av 2010. Jag skaffade ett nytt block som var utan tryck eller etiketter någonstans. Det var sparsmakat och stiligt, men det blev lite förvirrande när jag skulle plocka upp blocket och inte visste vilken sida som var fram eller bak.

Ett omslagsmotiv behövdes så jag gjorde slag i saken och satte mig och bläddrade igenom en tjock bunt med blanka och fint färgade papper jag fått av min mamma (Tack!). Jag började klippa ut former ur dom färger som jag tyckte bäst om och försökte pussla ihop det till någon slags motiv. Rätt vad det var började jag göra en svamp, som sedan blev ett träd med en oförklarligt grå buske som sällskap. Ett pyssligt och aningen limkladdigt arbete, men ack så roligt. Och så blev ju boken fin också.


I övrigt har skolveckan varit mycket hektisk och fullproppad med en massa möten och jobb. Dock kom en riktigt skön och avkopplande helg som lämplig paus. Med pannkakor, bakad potatis och jag-vet-inte-vad-det-var-för-cheesecake, nördiga tv-spelskvällar, orgelmusik, téhäng och mysiga snöpromenader kan en helg knappt bli bättre. Tack alla jag umgåtts med för en mycket fin helg. Jag mår gott där inne bara jag tänker på er.

Som avslutning vill jag nämna att skägget tuffar på bra och att vår klassblogg har uppdaterats med info om två av våra klassfanzine som vi gjorde under hösten. Den som inte känner till bloggen och/eller är nyfiken på våra alster kan slänga ett getöga in där. Jag och resten av fanzinegruppen håller på att sätta ihop ytterligare två fanzine som borde komma upp för försäljning snart.
Mer info om dom senare.

Vårterminen börjar.

Första intrycken från Malmö och vårterminens första vecka: Pang! Ut på staden med er och samla inspiration till en serie som ska vara klar på fredagen, ät falafel, sätt dig och skriv manus, ha möten, ät kinabox, jobba mot deadline, var med om oväntade och skitskojiga saker som korkar upp planeringen, rita mer på serien som ska vara klar på fredagen, lyssna på ny och bra musik, rita på den andra serien som ska vara klar på fredagen, åk krutluktande buss och runda av det hela med en lugn och skön helg i vilans och trevlighetens tecken.

Så kan man nog sammanfatta det hela.

Galaxy man.

Årets första inlägg vill jag öppna på ett smått grandiost sätt med ett porträtt på Galaxy Man, en av bossarna i Megaman 9. Jag och min bror har suttit i några dagar i sträck och spelat våra tummar ömma och hårda i den härliga värld som är Megamanuniversumet.

Med sina benhårda bossar och hiskeliga hopp är nog dom tidiga Megamanspelen dom tv-spel jag älskar allra mest. Det som kännetecknar dom är musik med trallvänliga melodier och en svårighetsgrad som stundtals kan få dig att vilja slå sönder vardagsrumsbordet. Men trots alla timmar av nötande som krävs för att kunna klara av att springa igenom alla banor med svåra hopp, djävulska fiender och helvetiska bossar lyckas alltid charmen i speluniversumet fånga mig minst ett försök till.

Jag kommer tydligt ihåg stoltheten jag kände när jag var åtta år och kunde klara hela Flash Mans bana i Megaman 2 utan att dö en enda gång. Det var för övrigt den enda bossen jag kunde klara på hela spelet och det skulle ta till mina sena tonår innan jag lyckades klara ut spelet helt och hållet, men under alla år har jag bara haft varma minnen till spelen.

Om det så varit när jag suttit med ömma tummar på matematiken, ritat bossar i blocket och tänkt på när jag spelat dagen innan eller om jag bara visslar en melodi när jag är ute och cyklar kommer alltid den där varma och lite fluffiga nostalgikänslan upp. Vad som än händer kommer den lille blå roboten alltid ligga mig varmt om hjärtat, och det känns förbannat fint vill jag lova.


Avslutningsvis vill jag berätta att jag nu fått mer än 20,000 besökare till min blogg. Helt otroligt. Ett hjärtligt tack från mig till alla er som kommit hit och klickat runt.

Ta nu och lyssna den här låten och känn blåsten i håret!