© Kolbeinn Karlsson, Emma Rendel och Galago
Resan från julaftonsmorgonen 1996 då jag tjuvtittade på storebrorsans julstrumpfådda Galagotidning (Nr.45 - 2/1996) med en ruskig ensidesserie av Max Andersson om tomtens korsfästning och återuppvaknande som grön och vedervärdig zombie, till denna dag 2011 då jag själv fått en serie jag tecknat med i tidningen (Nr.104 - 3/2011) är lång och konstig.
Den skräckslagna och godismätta lilla pojken hade ingen aning om att serier kunde vara så obehagliga, äckliga och fruktansvärt konstiga som dom var för mina barnaögon i tidningen Galago. Det präglade mig mycket och i min vidare konsumtion av tv-spel, serietidningar och tecknade program på tv var det ofta dom äckliga och lite vulgära sakerna som tilltalade mig mest. Jag har fortsatt att inspireras av den typen av kultur och den som läser exempelvis det kommande fanzinet Rob & Bob #2 (släpps i maj nästa år) kommer förhoppningsvis kunna göra en koppling till den underbart äckliga skit jag just nämnt.
Om du inte känner till vad det handlar om, kan du läsa mer om det här.
För att fira gårdagskvällen knäckte jag en bärs (Guldöl 2,8%) och åt ur resterna av ett paket glass (med smak av lingon och kex) och läste tidningen så länge ögonen orkade för att kunna suga musten ur denna kvällens höjdpunkt. Inget ris till liveshowen Klungan bjöd på timmarna innan jag tittade in i postfacket, men stunden då jag öppnade Galagotidningen toppade faktiskt det mesta.
Jag är helt enkelt väldigt glad.
Och jag kommer fortsätta vara det en tid framöver.