Mot gullighetens gräns.

Att jag har en förkärlek för gulliga tecknade figurer bör inte komma som en överraskning för en regelbunden läsare av den här bloggen. Oftast ägnar jag mig åt att kladda ner gosiga figurer med tjocka kinder och jag njuter så av det att jag inte riktigt kan undgå att skrocka eller fnissa lite för mig själv när jag ser på vad jag skapat.

För ett tag sedan funderade jag över var gränsen går för den tecknade gulligheten. Vilken figur är så förbannat jävla skitsöt att det inte går att addera något mer för att gulla till den?

Detta funderande ledde först till en del associerande till existerande figurer som andra skapat, följt av en del bildsökande efter dessa. Därefter försökte jag hitta gemensamma nämnare (tjocka kinder är en riktig vinnare!) och bygga upp någon slags inre regelbok för mig själv. Allt det här landade till sist i ett kliande behov av att försöka få ut lite gullighet på papper och resultatet av den ansträngningen blev det lilla bubbeldjuret som syns längst upp i det här inlägget.

Detta är inte på långa vägar den ultimata gulliga tecknade figuren, men jag känner mig själv nöjd med den som en representant för den avskalade och enkla gulligheten. Fler figurer kommer med all säkerhet att tecknas och något säger mig att det här kommer att vara ett livslångt (och helt underbart) sökande.