Första advent.

Det är fullt jävla ös i den Rosengårdska tomteverkstaden som är mitt högkvarter för detta års adventskalender i Klistertraktors regi. Som gamla läsare kan märka har bloggen nu fått nya och lite svulstigare kläder än tidigare, och det är på grund av firandet av bloggens tre år i livet.

Egentligen var bloggens födelsedag redan den 11:e mars, men under den tiden var jag så uppe i arbetet med att sammanställa Serier mot rasism att jag knappt kunde se rakt. Därför får adventskalendern 2011 inledas med detta pynteri. Skriv gärna en kommentar och berätta vad du tycker om det nya utseendet. Känns det konstigt så här i början? Är det något som inte ser rätt ut på din skärm? Borde jag byta tillbaks till det gamla?

Alla åsikter och kommentarer välkomnas å det varmaste.

I övrigt är det en gröngräsig och bitvis lerig julemånad som förflyter här nere i Malmö. Tråkigt kan tyckas, men i mina ögon är det oerhört positivt att det fortfarande går att cykla till skola morgon som kväll utan vare sig täckbyxor eller dubbdäck. Vetskapen om att en halvmeter snö och minusgrader under dom tjugo väntar mig när jag åker upp till Hälsingland under jullovet gör att jag kan ta det hela med ro. En ro som behövs i dessa bråda tider av deadlines innan jul.

Just i detta trippelskiftspillande är det svårt att förutse om jag kommer hinna uppdatera med vanliga inlägg i veckorna, men en sak är i alla fall säker - Vi syns nästa söndag med ett nytt smaskigt adventsinlägg!

Till dom som hajar till på att detta inlägg heter "Första advent." och publiceras på vad som officiellt är den andra advent vill jag förklara att jag gjort på detta sätt av två skäl:
1. Jag tycker personligen att december är den enda julmånaden på året och tycker att fira advent i november är lite som att äta semlor på midsommar. Det känns fel, helt enkelt. Därför är den första söndagen i december första advent i mitt huvud - och därmed också på min blogg.
2. Det är mer praktiskt för mig att göra fyra istället för fem stora inlägg på en månad.

Aha!

ur "Kärleksbomben", november 2011
 

Häromdagen fick jag en aha-upplevelse. Jag satt och tecknade på bilden ovan och fick en känsla av att jag hade gjort den bilden förut på något sätt, men jag visste att jag aldrig tecknat just den figuren tidigare.

Tänderna är inte direkt sådana jag brukar rita, kindvecken går inåt istället för utåt, näsan är en knappt tidigare provad variant och pärlögon ritar jag inte heller särskilt ofta. Efter en stunds vidare grubblande kom jag på att det var själva posen, med fingret upp i luften och munnen gapande stor som var det bekanta.

Ur "Har du fräsch trut?", september 2011

Det verkar helt enkelt som att jag omedvetet har en benägenhet att använda mig av denna klassiska pose för att illustrera det gnistrande ögonblicket då någon får en idé. Gemensamt för alla är användandet av någon typ av strålblänk för att accentuera plötsligheten i händelsen. Turligt nog har jag bland dom rutor jag hittat (det finns säker fler längre ner i mitt arkiv) inte använt den aningens slitna glödlampssymbolen alltför mycket.

Ur "Den goda idén", november 2010

Även fast den är sliten kan jag ändå tycka att det är kul och charmigt att se sådana gamla serietrick användas i serier som tillverkas idag. Riktigt tokroligt är det när t.ex. Pontus Lundkvist tecknar personer som får höra något så förvånande att dom skuttar upp i luften och hatten flyger från huvudet och lämnar en liten molnpuff kvar på hjässan. (Exempel från Åsa-Nisse)
Riktig gammal skuttbuskis!

Ur "Burktelefoni", mars 2010

Den äldsta av mina serier som innehåller just det här fenomenet är en av dom första ordentliga serier jag gjorde överhuvudtaget. Här är också det mest nedtonade exemplet av dom alla. Kanske på grund av att det var en lite mer allvarlig historia än dom andra, men kanske också på grund av att jag omedvetet skruvar upp volymen på "Aha!"-ögonblicken jag tecknar, för att det ska bli roligare i själva utförandet. Vem vet, om några år kommer det kanske att bli lika härligt hysteriska bilder som i Ren & Stimpy.

Jag skulle då inte klaga.

Bobby Corrigan.

Igår läste jag klart den väldigt tjocka (380 sidor) och bitvis mycket svårlästa serieboken "Jimmy Corrigan, the Smartest Kid on Earth" av Chris Ware. Serien innehåller delikata teckningar, barnaga, ett lerigt 1800-tal, korviga fingrar och stor ångest i enkla miljöer.

Den andra halvan av boken flöt på mycket bättre än vad jag upplevde att dom första hundra sidorna gjorde. Som läsare behövs det att man är aktiv och hänger med på läsriktningar och formexperiment, vilka kan kännas svåra i början men som blir belönande i längden. Och om man inte mäktar med att läsa hela boken bjuder den åtminstone på mycket ögongodis för den som gillar färgstämningar och rena tuschlinjer.

När jag hade läst klart kände jag mig väldigt inspirerad att försöka teckna, och i synnerhet tuscha, något lika exakt och maskinellt som herr Ware. Så efter att ha bläddrat igenom boken en gång till och bara njutit av bilderna satte jag mig och skissade.

Det var en intressant övning att tuscha saker med linjal, eftersom jag under flera år undvikit det på grund av att jag tycker att många saker i teckningen dör av att vara för raka, vilket lustigt nog ställs i kontrast till att jag gärna vill uppnå en linjeteknik som gör att betraktaren vill luta sig fram och titta efter om det verkligen är en människa som ritat det den tittar på.

Hela syftet med teckningen, förutom att det skulle vara kul att göra, var att åstadkomma något som skulle kunna se ut att ha varit gjort av Chris Ware själv. Här är en sida ur serien om du vill jämföra.

Det enda som inte är tuschat med linjal och tuschpenna är figuren (som jag använde pensel på) och busken, samt skruvarna på "14"-skylten (som jag tuschade med penna på fri hand). Färg har jag lagt till i Photoshop, efter jag scannade bilden.

Galagodebuten!

© Kolbeinn Karlsson, Emma Rendel och Galago

Igår kväll blev jag en alldeles särskilt lycklig gosse. Efter en lång kedja lyckade händelser, lite flax och främst på grund av min vänliga mentor David Liljemark fick jag ett manus i min hand för en serie han skrivit, men behövde hjälp att teckna till ett kommande nummer av Galago. Det var bråttom, drygt en månad sedan och väldigt, väldigt kul.

Resan från julaftonsmorgonen 1996 då jag tjuvtittade på storebrorsans julstrumpfådda Galagotidning (Nr.45 - 2/1996) med en ruskig ensidesserie av Max Andersson om tomtens korsfästning och återuppvaknande som grön och vedervärdig zombie, till denna dag 2011 då jag själv fått en serie jag tecknat med i tidningen (Nr.104 - 3/2011) är lång och konstig.

Den skräckslagna och godismätta lilla pojken hade ingen aning om att serier kunde vara så obehagliga, äckliga och fruktansvärt konstiga som dom var för mina barnaögon i tidningen Galago. Det präglade mig mycket och i min vidare konsumtion av tv-spel, serietidningar och tecknade program på tv var det ofta dom äckliga och lite vulgära sakerna som tilltalade mig mest. Jag har fortsatt att inspireras av den typen av kultur och den som läser exempelvis det kommande fanzinet Rob & Bob #2 (släpps i maj nästa år) kommer förhoppningsvis kunna göra en koppling till den underbart äckliga skit jag just nämnt.

Serien jag medverkade med. Klicka för att förstora.

Om du inte känner till vad det handlar om, kan du läsa mer om det här.

För att fira gårdagskvällen knäckte jag en bärs (Guldöl 2,8%) och åt ur resterna av ett paket glass (med smak av lingon och kex) och läste tidningen så länge ögonen orkade för att kunna suga musten ur denna kvällens höjdpunkt. Inget ris till liveshowen Klungan bjöd på timmarna innan jag tittade in i postfacket, men stunden då jag öppnade Galagotidningen toppade faktiskt det mesta.

Jag är helt enkelt väldigt glad.
Och jag kommer fortsätta vara det en tid framöver.

Tidsstudiemannen.

En vecka med dominerande sjukdom i klassen har förflutit och jag har suttit lite ensammare i skolan och jobbat, vilket inte har varit helt och hållet negativt. Lite tråkigare har det ju så klart varit för att jag suttit och läst tidningar istället för att babbla strunt under lunchen till exempel, men det har varit väldigt bra ur ett tidsundersökningsperspektiv.

I början av veckan gjorde jag en serie till LjusdalsNytt på hemorten, en ruta från den serien är bilden i detta inlägg. På måndag morgon hade jag en idé och ett blankt papper framför mig och skissade upp lite fumlande linjer. I slutet på dagen hade jag allt uppskissat och kunde börja tuscha direkt dagen efter. När tuschningen blivit klar några timmar efter lunch satt jag med färgerna och förvirrades som vanligt över skillnaderna på Photoshops funktioner mellan PC och Mac. Efter en längre stund med datorklickande och radiopratande i öronen var så sidan klar för leverans. Alltså två heldagar från vit till färdig sida.

Det är mycket värdefullt att veta inför planeringsarbetet på den längre serie som jag ska börja teckna i början av november. Ännu håller jag på att studsa manuset med folk och slipar på olika delar som har lite grova hörn, men när jag kommit igång på riktigt kommer jag självklart att lägga upp lite visuella smakprov och berätta mer om det hela här på bloggen.

"Ångest och oro, alla ska dö."

© Seriefrämjandet och Lina Neidestam

Idag fick vi senaste numret av Bild & Bubbla i skolan och i vanlig ordning är det fanzinerecensionerna som jag slår upp först och läser igenom. I förra numret omnämndes jag som en del i vårt numera slutsålda klassfanzine Familjejuveler, men i detta nummer fick det andra numret av mitt eget fanzine Robe Garden en recension. Recensionen är återgiven i sin helhet här under:

För den som är intresserad av att köpa Robe Garden nr 2 går det bra att maila till robegarden@gmail.com eller skriva en kommentar här på bloggen. Fanzinet är 88 sidor och kostar 30 kr.

Bokmässan 2011.

För ett litet tag sedan var jag och några klasskamrater och besökte den stora Bokmässan i Göteborg. Det är en fruktansvärd upplevelse på många sätt med alla människor inne i mässlokalen som trängs, stressar, hojtar, säljer och i största allmänhet suger i sig det värdefulla syret där inne. Om jag ska sammanfatta det tror jag att den största gemensamma nämnaren för besökarna av mässan inte är bokintresset utan den blanka och frånvarande blicken som man får när den helt omänskliga mängd information som finns där sköljer över en.

Med det sagt finns det inte så många konkreta (eller för den delen intressanta) minnen från själva mässan att berätta. Vad som däremot är konkret är högen med böcker jag hade med mig därifrån. Här följer en lista över dom titlar jag köpte och deras sammanlagda vikt:

650 g  Mina vackra ögon av Nina Hemmingsson
630 g  Intro av Marcus Ivarsson
560 g  Susanna & Bo av David Liljemark
500 g  Hungerhuset av Loka Kanarp och C-M Edenborg
500 g  Akira #3 av Katsuhiro Otomo
490 g  David Liljemark av David Liljemark
480 g  The Gigantic Robot av Tom Gauld
450 g  Mats kamp av Mats Jonsson
450 g  Världens Ende #2 av Världens Ende-kollektivet
440 g  Trollkungen av Kolbeinn Karlsson
350 g  Open Book av Jonas Pike Dahlström
350 g  Tummelisa eller den andra vildmarken av Matilda Ruta
300 g  Brand #2 2010
270 g  Black Eye av Ryan Standfest
180 g  Tilt #1 av Galago
170 g  POX Special #1 1985 med Robert Crumb
170 g  POX Special #1 1987 med Robert Crumb
130 g  Galago #76
120 g  MegaPyton #4 1995
100 g  MegaPyton #1 2000
100 g  MegaPyton #2 2000
100 g  MegaPyton #3 2001
  70 g  Diverse broschyrer
  50 g  Tack & Förlåt av Frida Ulvegren

Totalt: 7610 g

(Alla vikter är uträknade på en analog, tysktillverkad, orange

sjuttiotalsvåg av märket Soehnle jag lånat av min mor.)

Så alltså, inne på mässan: Tunga bokpåsar, lite syre, mycket förvirring. Men det är inte i huvudsak det som motiverar mig att åka till Göteborg under höstens första färggranna andetag, utan jag kommer snarare bära med mig dom fina stunderna som hände utanför mässans väggar.

Som när jag lyckats sno med mig heliumballonger från Galagofesten och förgyllt tiden vi väntade på spårvagnen genom att inhalera dessa, det långa och utsvävande samtalet jag och Robin hade ute i en gräsbacke vid en motorväg i Majorna, den nattliga och mycket ljuva läsningen av Mats kamp (Tack till Annas mamma Marie för platsen på soffan och allt annat!) och inte minst dom underbara serieettorna som körde limbo och allmänt piskade upp partystämningen i taket på releasefesten för Världens Ende #2.

Jag längtar till (och fruktar inför) nästa års bokmässa.
Det kommer bli minnesvärt.