Igår satt jag i skolan hela dagen och scannade in gamla negativ så att jag kan ha alla mina analoga bilder lagrade digitalt också. På så vis får jag det lättare att organisera dom och för att lägga upp bilder här på bloggen behöver jag inte ett mörkrum. När jag var färdig igår kväll hade jag scannat in drygt 200 negativ och än ligger det rullar på kö, men det tidskrävande arbetet ger lön för mödan, för varje gång jag upptäcker en bra bild som jag glömt bort eller inte upptäckt förut strömmar ett litet rus genom kroppen.Så var det med bilden ovan.
Vi i klassen åkte på en fotoutflykt till Högs kyrka under senhösten förra året. Tystnad, kyla, frost och morgonsol var huvud-ingredienserna under vår vistelse där. Vi hade fått i uppgift att fotografera det luddiga begreppet "Tidsrum". Jag hade precis börjat knata runt i det frostiga gräset runt kyrkan för att bekanta mej med området och leta motiv som skulle kunna passa till uppgiften då jag såg den här situationen som kallade till dokumentärfotografen inuti mej. På bilden ser vi Katti som står och blickar ut över det vackra morgonfrostiga landskapet och jag kände att jag ville bevara det ögonblicket.
- Klick.
Klart.
För mej har den här bilden precis den känsla som jag minns ifrån den dagen. Såhär i efterhand undrar jag varför jag inte valde den till uppgiften.
4 kommentarer:
Oboy oboy oboy vilken vacker bild robert.
Helt underbar bild Robert! Fast det vet du redan att jag tycker, men det tåls att sägas igen. Tycker att det är passande att det är just Katti som står där, matchar så bra på nåt sätt. Så vackert, så ljust och så mörkt på samma gång.
Spinat: En tackar, en tackar :)
Sandra Tysk: Tack för kommentaren :) Jag instämmer till fullo med vad du skrev. Och en grej som jag tycker förstärker den "ljusmörka" känslan som jag inte tänkt på förrän nu är dom mörka partierna i dom nedre hörnen. Och dom är inga pjattningar, bara naturligt ljus.
...eller mörker, beroende på hur man ser på det.
Skicka en kommentar