Två vita katter.

Den här bilden hittade jag av en slump på hårddisken för ett tag sedan när jag höll på att rota runt i mappröran efter några andra bilder. Den är tagen på Östernäs i Ljusdal i början på juli förra sommaren och jag börjar tänka rätt mycket när jag ser den.

Först och främst kommer minnet från den varma sommarkvällen tillbaks, men nästan mest undrar jag om sågverket överhuvudtaget kommer vara kvar när jag återvänder till Ljusdal? Med farten dom rivit hittills är det väl inte så stor risk, men man undrar ju iallafall. Och vad har hänt med dom två vita katterna som man oftare och oftare kunde se inne på området under sommaren? Har dom övervintrat där, eller har dom kilat vidare (i någon av dom båda betydelserna)?

Ja, det där är alla saker som jag får försöka ta reda på när jag kommer hem igen. Just nu är det mer aktuellt med en långpromenad i vintersolen. Det är tamejfan friluftsdagsväder här och det kan man ju inte riktigt sitta bort, eller hur?

Move on.

I skuggan av snökaosets Sverige har en inspirerande helg med min bror förflutit. Spelmusikkonsert på fredagen, allmän slappning med filmtittning och snaskätning på lördagen samt en långkörare med gamla tv-spel in på småtimmarna under natten till söndagen. Rätt så friska fläktar i vardagen för min del.

Det kändes skönt att lägga det kreativa och kraviga på hyllan och bara slappa några dagar. Det tillsammans med lite bollning av idéer gör att det känns det som att jag borde kunna fortsätta med arbetsproverna i en stadig riktning och med gott tempo igen. Känns skönt, måste jag säga.

Tack, Tompa.

Cirklarna med siffror i sej har jag ritat för hand utan skiss, direkt med tuschpenna på papper. Resten (kopiering/runtflyttning, färgläggning och skuggning) är gjort i Photoshop.

Förändring.

Idag var jag iväg en sväng på Lava och målade några ramar svarta som jag haft liggandes här hemma ett tag. Vissa ramar har jag fått tag i billigt på loppis (sådana där med fula blommotiv och rosenkindade barn med skruvade proportioner som står framför idylliska svenska timmerstugor) och andra har jag hjältemodigt räddat från deras dystra framtid i grovsoprummet.

Tavlan som är med i det här inlägget är en testråtta, kan man säga. Det är nämligen så att jag ogillar att måla tavlor och jobba med andra typer av traditionella medium när jag ska göra saker i färg, eftersom jag tycker att det är så svårt att ändra färg på t.ex. jackan på en figur om man redan målat den i en färg. Jag gillar att ha friheten som finns när man jobbar i datorvärlden att kunna pilla fram och tillbaka tills det blir alldeles rätt. "Kan man inte göra så med vanlig färg, papper och sånt också?" funderade jag. Efter ett tag kom jag på en teknik som tillät mej att vela med bakgrunden på ett rätt smärtfritt sätt.

På den här har jag jag alltså först ritat linjerna till gubben direkt på baksidan av tavlans glas och sedan satt ett vitt klistermärke över honom för att på så sätt "färglägga" honom. Sen är det bara att lattja på med vad fasiken man vill bakom, bara det passar i ramen. Just nu har jag en kaffedränkt och ihopknycklad sida ur en bok som bakgrund. Imorgon kanske jag vill sätta in en liten bit fin tapet jag köpt på second hand, eller kanske en bit gräsfläckigt jeanstyg, en ruttnande frukt eller vad fan som helst. Skoj är det!

Fear and Loathing.

En bild. Ett minne. Men det är något som inte riktigt stämmer.

När jag tittar på originalexponeringen av denna bild i sitt råa och helt oredigerade format stämmer inte det med minnesbilden jag har av tillfället då bilden togs. Känslan var inte så hel och ren som bilden ursprungligen var. Därför har jag i efterbehandlingen försökt peta med färgerna hit och dit, lagt till skräp och skrap för att få till den så att det verkligen klickar i huvudet när jag tittar på den - att bilden blir som jag vill, helt enkelt.

För syftet med den här bilden är för mej inte först och främst att den ska vara fin att titta på, det kommer i andra hand, utan jag ser den mer som ett dokument över en händelse som jag vill kunna komma ihåg i detalj enbart genom att kolla på bilden.

Och det gör den för mej. Jag minns smaken av det vi drack, ljudet av dragspelet från andra sidan ån, doften på den allmänna och välnyttjade toaletten, bryggans vackra solnedgångsljus, stelheten i lederna efter nattens "madrass-på-golvet"-sömn och vem som hade födelsedag på radion den dagen. Vad den gör för just dej som läser nu har jag ingen aning om, men förhoppningsvis händer det någonting.

Om det gör det får du gärna skriva några ord i kommentarerna och berätta.