Fear and Loathing.

En bild. Ett minne. Men det är något som inte riktigt stämmer.

När jag tittar på originalexponeringen av denna bild i sitt råa och helt oredigerade format stämmer inte det med minnesbilden jag har av tillfället då bilden togs. Känslan var inte så hel och ren som bilden ursprungligen var. Därför har jag i efterbehandlingen försökt peta med färgerna hit och dit, lagt till skräp och skrap för att få till den så att det verkligen klickar i huvudet när jag tittar på den - att bilden blir som jag vill, helt enkelt.

För syftet med den här bilden är för mej inte först och främst att den ska vara fin att titta på, det kommer i andra hand, utan jag ser den mer som ett dokument över en händelse som jag vill kunna komma ihåg i detalj enbart genom att kolla på bilden.

Och det gör den för mej. Jag minns smaken av det vi drack, ljudet av dragspelet från andra sidan ån, doften på den allmänna och välnyttjade toaletten, bryggans vackra solnedgångsljus, stelheten i lederna efter nattens "madrass-på-golvet"-sömn och vem som hade födelsedag på radion den dagen. Vad den gör för just dej som läser nu har jag ingen aning om, men förhoppningsvis händer det någonting.

Om det gör det får du gärna skriva några ord i kommentarerna och berätta.

2 kommentarer:

Stella Huber sa...

Jag känner mycket när jag ser bilden. Främst så känns det fridfullt, sådär som man vill att livet ska vara. Alltid.
Man bara är liksom, i det man är och det räcker så för det är nog.
Jag kopplar lite till inlednigsscenen i Farväl Falkenberg också, när dom sitter och spelar gitarr. Ja, när jag ser bilden så hör jag musik också. Ingen vild vansinnesmusik utan mer avlappnat...

Man får också lite en känsla av att tiden stannat av. Att man blev kvar på platsen, de andra sprang vidare, men man trivdes och stannade kvar där man var.

Det var lite av min känsla när jag såg bilden.

Krrram

P sa...

Stella Huber: Vilken fin beskrivning :) Mycket av det du skriver stämmer med min känsla också.

Förresten kom jag ihåg att kolla på "Farväl Falkenberg" nu när du skrev om den. Jag blev rätt inspirerad av att se den, speciellt med tanke på det jag hört om den innan. Tillvägagångssättet när skådisarna fick träna in sej på sina figurer och så. Jag har för mej vi snackade om det förut.

Jag vill också göra en film. Det ska jag göra om några år. En svartvit kortfilm på högst 20-30 minuter med egenskrivet soundtrack och en fin handling.

Men det får bli sen.


Kram på dej och kollektivet!