San Fairy Ann.

I söndags var jag åskådare på en poesitävling för unga som arrangerades på Lava. Jag kände en av arrangörerna och frågade innan om det var ok att jag tog med mej kameran och fotade. Det var det.

Själva poesiutövandet fotade jag sittandes från bordet där jag satt under kvällen och det var rätt knivigt. Å ena sidan ville jag inte störa alla som lyssnade i salen med att klappra med slutaren en massa, så det fick bli ett fåtal exponeringar i början av varje framträdande innan dikten hunnit lägga stämningen i salen. Å andra sidan ville jag ju själv höra dikten och se framträdandet, så jag fick försöka lyssna noga samtidigt som jag koncentrerade mej på fotograferandet. Den balansgången var rätt svår.

Efter ungefär en halvtimmes ordkrängande var rond ett över i poesitävlingen. Det blev dags för lite pausunderhållning i form av ett mysigt band med sväng och hålligång. San Fairy Ann hette dom.

Jag fastnade direkt för kontrabasisten och hans stora, brummande instrument. Jag vet inte vad det är med basljud som gör mej så välmående, men jag blev iallafall fast besluten att lyckas avbilda honom och hans instrument på bästa möjliga sätt. Bilden i det här inlägget är resultatet av mina försök.

8 kommentarer:

Granath sa...

Skitnajs kort! Jag gillar skuggan. Saknar dig!

Robert Pettersson sa...

Granath: Tackar. Du är kort och koncis som vanligt ;) Jag saknar dej med...och det var tur att du kommenterade, för nu kom jag ihåg att jag skulle ju skriva ett mail till dej. Jag gör det nu på direkten!

Anonym sa...

Jag håller med ovan, jag gillar också skuggan som går över ansiktet och snyggt ner uder munnen. men i ärlighetens namn så var jag tveksam i början... då tyckte jag nog att den var lite jobbig. Men när jag kollade på bilden lite större så ändrade jag mig direkt och började gilla den istället. Hans uttryck och stängda ögon gör mycket i bilden lika så hans händer/hand.
Snygt mobert :)

Kram Gotlänningen

Stella Huber sa...

Jag blir så himla glad av att se en ny bild, ett foto, en bit verklighet, kalla det vad du vill...

Och jag tänker på när vi var på jazzklubben i Hudik, synd att det inte blev fler gånger. Men det är samma känsla i den här bilden som det var där, även om jag inte såg dina bilder därifrån så tror jag att jag har rätt :)

Det är en fin harmoni i bilden, man känner musiken. Det är nog nåt med formerna, rörelsen i den.


kram och vi ses snart

Robert Pettersson sa...

Gotlänningen: Jobbig? Menar du rörig då? Utveckla gärna denna negativa känsla du först kände...jag blir omåttligt nyfiken :)
Kram på Gotland.

Stella Huber: Hej och tack för kommentaren och för senast :) Alltså, jazzklubben tänker jag på ibland. Jag får så dåligt samvete över att jag inte visat bilderna jag tog därifrån. Den där vänliga jazzfarbrorn lät oss ju komma in och fota med det enda, enkla villkoret att klubben skulle få se bilderna efteråt. Jag måste posta iväg kopior till dom så fort jag får möjlighet.

Stackars snälla och goa jazzklubben.


...och du har alldeles rätt om känslan, den enda skillnaden var i stort sett genomsnittsåldern ;)

Anonym sa...

Hm, vet inte om jag skulle kalla det rörig, men den kändes störande och ivägen på något sätt. som om den störde helheten och uttrycket. Men sen ändrade jag som sagt uppfattning och tyckte istället att den tillförde något till bilden. Nu tycker jag att den hjälper till att skapa känslan i bilden. Bilden blir intressantare, även om den varit det även utan skuggan, och bilden får Ännu mer liv.
Kram gotlänningen

Anonym sa...

Basisten tackar ödmjukast för uppmärksamheten.

Mvh. Tomas

Robert Pettersson sa...

Tomas: Jag ber att få säga tack detsamma. Er spelning och underbara musik var hela kvällens höjdpunkt i mina ögon och öron.

Lev väl och hälsa dom andra i bandet! Jag hoppas våra vägar korsas igen någon gång :)