Serier mot rasism.

Nu vill jag presentera ett serieprojekt som jag och några klasskamrater började med precis efter valet. Valet där SD kom in i riksdagen.

Vårt mål är att göra en antologi med antirasistiska serier för att uttrycka dom känslor och åsikter som finns surrandes runt i oss som inte accepterar främlingsfientlighet. På den officiella bloggen finns all info om projektet. Läs den och sprid gärna ordet vidare till dina vänner på facebook, msn och i verkligheten.

Det är fritt fram för alla att skicka in serier och jag uppmanar verkligen alla som känner något för frågan gör ett försök till att uttrycka sig och skicka in ett bidrag. Även om du aldrig ritat en serie förut, känn bara efter i hjärtat och sätt sedan pennan mot papperet!

Tjugofyratimmarsserie.

Under dygnet mellan fredag och lördag hände det spännande saker här i Malmö. Då arrangerades 24-timmarsserien i Serieskolans lokaler. I korta drag går det ut på att man ska sitta i tjugofyra timmar och rita tjugofyra sidor serier. Den som vill veta mer och/eller se bilder från klassrummet där vi satt och stretade kan kolla in hemsidan och klicka på "Malmö" i menyn.

För mig var det en väldigt givande upplevelse. Under gymnasiet läste jag om fenomenet och blev nyfiken på att prova men hade svårt att motivera mig själv till att faktiskt göra det, eftersom jag var ensam serietecknare bland dom jag kände. Det krävs att man har några andra galningar att periodvis få flamsa loss med och bli inspirerade av, för det går inte att hålla ett högt tempo under hela dygnet.

Det var rätt svårt att jobba som jag brukar märkte jag fort. Jag tycker om att sitta och klura på formuleringar och layout, men nu gällde det att texta direkt och klistra rättningslappar över eventuella stavfel och konstiga formuleringar. Figurers storlek kunde ibland få bestämmas av blyerts, men annars var det direkt med tusch som gällde för att överhuvudtaget kunna hinna.

Storyn tog också rätt konstiga, men intressanta vändningar. Dels blev det så på grund av det övertrötta och spontana tillståndet som så småningom dominerade, men också på grund av att jag och min bänkkamrat Robin varje timme kom med slumpmässiga saker som den andre måste väva in i sin serie. Att smidigt lösa hur jag skulle få in Siewert Öholm, segway, vinballe, grisnäsa och bollhav bland mycket annat i storyn var lika utmanande som det var skitkul.

Serien kommer återges i sin helhet i nästa nummer av mitt fanzine Robe Garden, som kommer ut i slutet av den här månaden. Information om pris och annat kommer inom kort. Förboka genom att skriva en rad i kommentarerna.

Farbror? Ja. Gunnar? Nää...

Under förra veckan var jag på min första bokmässa någonsin. Satan vilken grej det var.

Folk, trängsel, kända ansikten, påträngande försäljare och mat med odrägligt höga priser - bokmässan hade allt som hör en mässa till, på gott och ont. Visst var det kul att se Jan Guillou och Björn Ranelid skymta förbi mitt bland alla smygfulla bibliotekarier och megafonviftande montergalningar. Dock hade jag inte kunnat stå ut med tre heldagar i den där pulserande organismen till mässlokal om det inte hade innehållit det jag gillar mest - serier.

Ett helt monterkvarter av bokmässan var dedikerat till serier och serieförlag. En scen som kallades "Seriescenen" fanns också på plats där olika serierelaterade debatter hölls, battles utkämpades, prisutdelningar ägde rum och olika tecknare fick sitta och teckna live samtidigt som dom blev intervjuade. Det var ett underbart sätt att fördriva tid och bli inspirerad på samma gång. Vi i våran klass hade förutom att battla serieskolan från Gävle (internettad film kommer förhoppningsvis snart) också fått i uppdrag att vakta Seriescenen under mässan. Mellan vaktpassen köpte jag efter-längtade böcker och strosade runt och bara gillade läget.

Kvällarna då mässan stängt var inte så tokiga heller. Två episka releasefester och anekdoter från en strippklubbsexteriör hörde till dom absoluta höjdpunkterna under hela resan. Utöver det var det mycket återhämtningstid med pannkaksätning, spårvagnsåkning, runt-hela-bordet-ritande och helt vanlig horisontell vila.

Det är vad jag ska ägna mig åt nu för tillfället. Bob signing off.

Monkey business.

I måndags satt jag och en klasskamrat kvar i skolan och sydde ihop ryggarna till vårat klassfanzine, en syssla som tog lång tid och mycket koncentration att genomföra. Runt 21.30 var vi färdiga och fick nervöst larma på skolans lokaler för första gången.

Igår, tisdag, var jag så utmattad av ansträngningarna från dagen innan (som förutom kvällsgörat även innehöll en massa krävande planering angående den stundande bokmässan i Göteborg) att jag vid lunchtid nästan blev tvungen att ta en lur, men matens energi räddade mig. När jag kom hem var det dock andra bullar, då slocknade jag som ett ljus och vaknade endast för att orka kolla på en långfilm och äta middag. Sen var det sängen igen, hela natten lång.

Idag å andra sidan har jag känt mig vital och uppiggad igen. Nya tag i skolan med tuschtekniksövningar och inspirerande inköp av material efter skoltid. Jag har även fått mer och mer blodad tand inför tanken att tuscha med stålstift. Det är ett mycket skönt sätt att tuscha, med både möjligheten att få snuskigt tunna och vassa streck, samtidigt som man kan vräka på riktigt svulstiga och svallande linjer. Och det hela mycket lättare än med pensel.

Det enda negativa med att tuscha med stålstift som jag stött på hittills är att risken finns att man får en plump med tusch som rinner ut lite jobbigt, eller att man råkar dra handen i ett fortfarande fuktigt streck. Men det är båda problem som är lätta att undvika så länge man är koncentrerad. Apan ovanför gjorde jag idag. Den är tuschad med stålstift och är 5 cm hög i verkligheten.

Blåbär.

Vilken vecka det varit. Vi har haft deadline för klassens första riktiga fanzine, så första halvan av veckan spenderade jag ritandes i sådana långa tidssjok att min rygg och hand fortfarande påminner mig om att jag måste tänka mer på ergonomin nästa gång. På fredagen började vi trycka upp klassens samlade ansträngningar (88 sidor!) på skolans kopiator för att sedan gå iväg på invigningsfika i Dotterbolagets nya lokaler. Det blev en minnesvärd och mycket fin afton. På den gråregniga halvtimmespromenaden hem levde stämningen och inspirationen kvar i bröstet och värmde inifrån.

I övrigt har helgen puttrat på i ett skönt och avslappnat tempo. Dock hände en intressant sak när jag skulle välja ut vilken bild jag skulle ha till det här inlägget. Jag hade ingen självklar kandidat, så jag började bläddra lite i mitt skissblock. Där hittade jag den här storläppade gubben som jag ritade för några veckor sedan, enbart i syfte att färglägga den med saften från lite mosade blåbär som jag samlat på mig tidigare i somras.

Jag kände att nu har jag faktiskt dragit arslet efter mig alldeles för länge när det gäller just blåbärsfärgläggningen, så jag korkade upp den lilla burken och plockade fram en pensel. Döm av min förvåning när metallocket till burken knäpper till obehagligt högt och det börjar sväva ut rök ur behållaren. Det verkar som att tiden inuti den där slutna behållaren fått blåbärssaften att jäsa och förvandlas till vin. Eller något annat som sticker lite i näsan och ryker.

Rätt fint blev det iallafall.

En fredag med utropstecken.

Ytterliggare dagar har gått, strapatser utförts och nätter sovits. En av dom mest händelserika (om inte Den mest händelserika) fredagen sedan min Malmöflytt har just förflutit. Vad som på schemat såg ut att bli mest en smålugn redovisningsdag blev väldigt intrycksrik när vi fick Gevaliabesök av en känd serietecknare från Malta.

Han satte igång och höll ett högst kvartslångt, otroligt engagerat och innehållspackat föredrag om hans syn på serier, lite historia om Maltas seriescen och diverse andra, liknande ämnen. Elden och engagemanget som fanns inuti hans spralliga kropp och ögon var kanske det bästa med hans besök överhuvudtaget. Det smittade verkligen av sig och jag fick, som så många gånger tidigare i skolbänken det här året, känslan av att det här nog inte kan vara riktigt verkligt ändå.

Faktumet att jag går en serietecknarskola på heltid, med allt vad det innebär, har fortfarande inte landat i mitt huvud. I princip varje dag händer det något som kräver att jag fysiskt eller mentalt nyper mig i armen för att fatta att det är sant. Som igår, efter skolan - då tog ett stort gäng från klassen oss en after work-öl och bara pratade och hade trevligt, för att senare på kvällen ha en regelrätt ritfest. Vi drack och hade trevligt samtidigt som vi producerade en hög med 45 sidor serier. Det var någonting vi på varsinna håll länge velat göra, och nu i efterhand enades om att det var så pass roligt att det var värt att göra om.

Det här är början på något bra.

Kurragömma.

Idag har varit en väldigt överväldigande dag i skolan. Vi började som vanligt med en morgonföreläsning, denna dag med temat "Fanzines". Vår lärare Stina pratade lite om diverse tekniker och knep man kan tänka på när man göra sina egna trycksaker. Efter ungefär en halvtimme med inspirerande fanzineprat fick vi själva fritt botanisera i hennes egen fanzinesamling som hon tagit med till skolan.

Det var sjukt inspirerande att läsa egenkopierade små tidningar som tidigare kursdeltagare gjort när dom gått på Serieskolan under tidigare år. Kursdeltagare som sedan blivit idoler.

Helt plötsligt, mitt i läsandet, kommer en av lärarna och säger att det kommit en privatperson som vill donera serier till skolan. "Fan vad schysst", tänker jag. Sen säger läraren att det behövs bärhjälp för att få upp alla kartonger. Då tänker jag "Fan vad sjukt!". Ett tiotal bärivriga elever tar sig ner till marknivå och möts av två sympatiska och seriesamlande män som står med en bil som har hela det nedfällda baksätet och bagageutrymmet fullproppat med flyttkartonger. Vi frågar vilka lådor som innehåller serier och dom svarar "Allihopa."

Jag tror inte att jag behöver nämna att resten av förmiddagen spenderades genom att större delen av Serieskolans elever bläddrade igenom lådornas innehåll och blev allt mer darrglada för varje ny upptäckt. Vad som däremot behöver nämnas är att vi alla blev extremt tacksamma över gåvan och gärna vill återgälda den på något sätt.

Nu vet jag inte vad välgörarna har för namn, men å mina vägnar vill jag iallafall säga "Tack så innerligt mycket!".
Hatten av.