Produktionsstart i Bregottfabriken.

Nu har jag börjat rita på serien jag pratade om förra månaden. Den kommer inte att bli klar innan den här månaden är slut, men jag kommer att jobba på den vid alla tillfällen jag kan, för min nya ritplats är kort sagt ett ergonomiskt under.

Jag har alltid undrat varför i princip alla illustratörer och serietecknare som ska göra ett självporträtt ritar sej själva sittandes framför ett lutande teckningsbord. Själv har jag provat på sådana vid ett antal tillfällen genom livet, men inte riktigt fattat vad det ska vara för magiskt med dessa tiltade, ljusbords-bestyckade bordsskivor. Förrän nu, alltså.

Först hade jag bara tänkt att prova mitt nya teckningspapper för att se så att det inte skulle blöda när jag tuschade det, men det slutade med att jag satt och kladdade till klockan tre på morgonen. Tusch, blyerts och klistermärken sattes alltså i högt och stadigt tempo på papper, block och glas tack vare detta lutbara ritbord. Att kunna sitta rak i ryggen och rita gör inte bara att man slipper få ont i ryggen efter någon timme, utan jag märkte att jag faktiskt inte blev särskilt trött, trots den sena timmen.

Slutsats: Jag gillar mitt lutande ritbord. Mycket.

Och dom lerfärgade pajsarna där uppe är några av figurerna som kom till under den första delen av min kreativa långkörning. Linjerna gjordes med en enkel tuschpenna på mitt nya, mycket trevliga, papper. Färger och skuggning lade jag till i datorn idag.

September.

Vilken månad det har varit. Redan i början av månaden tänkte jag skriva det här inlägget och försöka uttrycka hur det kändes att veta att månaden skulle innehålla flera saker som jag aldrig upplevt förut. Jag gjorde inte det av någon anledning och nu känns det lite konstigt att titta tillbaks på dom turbulenta veckorna som gått, med kraftiga svängningar i såväl situationer som mående.

Jag vill inte gå in i detalj på allt som hänt, men sammanfattningsvis kan man säga att det märks att det börjar bli höst på fler sätt än att löven faller från träden. Och än är månaden inte slut.


Bilden i detta inlägg är, ironiskt nog, tagen på en ö i Stockholms skärgård under en av dom vackraste sommardagarna jag var med om det här året. Jag gick ifrån den lilla bryggan som fanns intill stugan där vi bodde och såg den mycket fina, runda och djupsvarta skalbaggen som kröp på stigen. Jag tänkte först "Den måste jag fota!", men sen kom jag på att det precis börjat duggregna och att kameran nog skulle bli rätt blöt om regnet fortsatte öka som det gjorde. Sen tittade jag på skalbaggen en gång till.

Sex minuter senare hade jag 115 exponeringar av den.

(Klicka gärna på bilden för att se den större. Den är så liten här i bloggspalten.)

Robe Garden #2.

Det är dags att announca: Jag ska göra en Robe Garden #2. Alltså en uppföljare till den serietidning jag gjorde som projektarbete i slutet av gymnasiet. Den ska vara färdig lagom till Small Press Expo nästa år hade jag tänkt. Pris eller sidantal kan jag inte gissa på än, men klart är att jag liksom den förra tidningen kommer göra handtryckta omslag och att den kommer vara i A5-format. Dom lösa planerna jag har just nu är att göra 100 handtryckta omslag och resterande exemplar från 101 och uppåt får ha kopiator-tryckta omslag.

Anledningen till att jag skriver det här redan nu ett halvår innan är, förutom det faktum att jag vill berätta om mina projekt, så att jag kan planera hur stor upplagan ska vara. Om man vill så är det fritt fram att förhandsboka nu, förslagsvis genom att skriva i kommentarsfältet här. Utifall man vill ha något speciellt nummer (mellan 11-100) kan man ange det också. Anledningen till att man inte kan boka 1-10 än är för att jag tänker pynta till dom lite speciellt.

Men nu ska vi inte gå in för mycket på detaljer. Tidningen finns ju trots allt inte än.

Till Pia.

Sådär. Nu är jag tillbaka i Stockholm igen, ledbruten, sömnbristad och utschasad. Det är så jag blir efter en fullpackad vecka "på landet", tydligen. Saker ska göras oavbrutet och jag försöker på ett måhända lite motsägelsefullt sätt både slappna av och hinna med så mycket som möjligt.

Fast vad har man att förvänta sej när man moshat på en konsert och sedan sovit fem timmar, burit ett stort överantal väskor och påsar på tåget till Stockholm som gjorde mej åksjuk sista timmen? Jag får skylla mej själv, helt enkelt. Men det tänker jag inte göra, för jag gillade allt det jag upplevde på hemmavistelsen. Allt det positiva och allt det negativa som hänt gör bara att jag känner mej lite större än innan jag for ner. Och än är inte månaden slut.

Jag har tänkt sätta mej någon dag framöver och ta igen lite bloggande med fler nya inlägg, kommentarer och några avdammade gamla godingar, men just nu är det sängen som kallar efter en bit havreknäcke. Godnatt.

På bilden sitter fyra fåglar av den art som nästan blivit något av ett husdjur för mej sen några veckor tillbaks. Jag kom på dom i början av månaden när jag försökte komma på ett lätt och sparsmakat sätt att rita en papegoja på. Att rita flockar av dessa fjäderfän är lika härligt avslappnande som det är att rita andra typer av mönster som jag surrat om på senaste tiden.
Jag gillar dom små liven.

Hem.

Idag åker jag hem till Ljusdal. Det blir första gången jag åker hem till "mitt gamla hem". Det känns lite konstigt. Bra, men konstigt.

Tusch och blyerts.

Återigen ett av dessa teknikexperiment. Jag låg sent en kväll och lyssnade på sommarprat i min iPod och kände för att kladda lite under tiden jag lyssnade och halade fram block och penna. Jag kände för ovanlighetens skull inte för att rita ett huvud eller ansikte av något slag, så jag provade att rita saker omkring mej istället. Eller åtminstone bli inspirerad av sakerna omkring mej, för i ärlighetens namn tittade jag bara en halvmeter framåt och såg en bok. Ritade en bok. Såg en tuschpenna. Ritade en tuschpenna. Så det är inte några noggranna verklighetsstudier dessa teckningar, men dom duger för mej.

Teknikerna jag använt för dessa tre teckningar är alltså konturer i tusch, skuggor i blyerts och färger i dator. Mycket trevligt sätt att jobba på märkte jag då det är så mycket mer förlåtande att få till rätt nyans på skuggningen när man jobbar i blyerts än när man förlitar sej på tuschstreck kors och tvärs. Dock är crosshatching en teknik som jag så gärna vill bemästra och som ska tränas väldigt mycket under den kommande hösten och vintern, har jag bestämt.

När jag skulle skriva texten på den här disketten kunde jag inte komma på något klyftigt, så jag skrev bara det som kanske stått på flest disketter genom tiderna. "Backup #1". Det som fick mej att sätta gröten i halsen av den lilla texten var att jag kom på att jag fortfarande inte har bränt ut min första backup-dvd av mitt digitala bildarkiv. Jag måste göra det innan jag råkar slå hårddisken i golvet en andra gång. Jag är så klantig ibland.