Fem lik.

Tusch på papper, 2010.

Färgpennor.

Nu har jag varit iväg och upplevt det som förmodligen kommer vara sommarens stora utropstecken för min del. En festival, tre destinationer, havsbad och dåliga matvanor tillsammans med ohyggligt mycket restid under två veckor. Intrycksrikt och utmattande. Det är skönt att vara hemma igen.

När jag var i Göteborg ritade jag mycket hos en kompis som hade en stor arsenal tuschfärgpennor som gav mej blodad tand och en spark i ändan i riktningen "köp ett stort jävla gäng färgpennor och kladda med dom jämt!" Käppgubben ovan är ritades på en skuggig utomhusbänk där och med just dom tidigare nämnda pennorna. Snor och brösthår är en härlig kombination.

Apropå själva bloggen kommer jag från och med nu försöka uppdatera lite oftare och med mindre text i inläggen. Jag har nämligen märkt att det varit bloggtorka här sedan mitten på juni för att jag många gånger slutat med ett inlägg på grund av att jag inte haft någon aning om vad jag ska skriva. Det ska inte behöva vara en hel apparat att lägga upp ett inlägg här. Det är ju trots allt en jävla privatpersonblogg med en handdfull sporadiska läsare och ingen glansig månadspublikation med miljonpublik.

Från och med nu ska alltså följande hända oftare:
Skriva rubrik.
Ladda upp bild.
Publicera inlägg.
BLAFF!

Att måla Alan.

Det är oerhört inspirerande att se idéer och drömmar ta fysisk form. Att ta sej från dröm till planering är ofta ett förhållandelsevis enkelt och kort steg, men att sedan verkligen sätta planen i verket och faktiskt lyckas realisera den - det händer inte så ofta. Inte i min värld iallafall.

Visst, jag gör färdigt saker då och då, men mest av allt går jag och dagdrömmer om saker jag skulle vilja göra. Många av dessa är omöjliga att genomföra i en enkel handvänding och kräver ofta tid, kunskap, verktyg och ibland pengar som jag ännu inte har.

Men det är där motivationen och inspirationen kommer in så kraftigt. Om jag vill göra något tillräckligt mycket finns det lite eller inget som kan hindra mej från att ta mej till mitt mål. Om det krävs att jag lär mej hantera slägga och spett, sy sicksacksömmar, hoppa jämfota väldigt högt eller förstå ljusinsläpp vid exponering för att uppnå det jag vill är det liksom en del av hela grejen. "The beauty is in the act" brukar det ju heta ibland.

Till sist, några ord som jag hoppas kan inspirera en smula. Om du funderar på om du ska göra något du verkligen vill, men kanske tvekar lite - sluta fundera:

Kör ba'.

Ännu en dag.

Ett år äldre. Ett år bort från barndomen och ett år närmare skägg, jobb, barn, pension, döden och allt annat som hör den där andra stora delen av livet till.

Förhoppningsvis händer allt i någorlunda den ordningen och med en hel jävla massa saker inklämt däremellan. Men det får vi väl se, antar jag.

Kyckling av en fjäder.

Dagens illustration är född ur ett misslyckande. Jag skulle klippa ut ett hjärta från ett papper, men råkade klippa till den ena "bullen" så att den blev alldeles för liten. Jag kastade misslyckadet åt sidan och provade igen. Då blev det bra.

När jag skulle städa undan pappersklippet från bordet såg jag att jag även klippt lite för långt in mellan "hjärtskinkorna" (vad ska man kalla dom egentligen?) så att det såg ut som ett tjockt veck. Jag tuschade dit det och tänkte att jag lika gärna kunde rita dit ett ansikte när jag ändå hade pennan framme. Det ena ledde till det andra och efter att ha ritat en bakgrund på en annan lapp tejpade jag dit knölkorvhjärtat och fotade av hela alltet med kameran.

Sista touchen fick bli att ändra färgen på bakgrunden från lite väl skrikigt röd till mysigt dämpad blå i Photoshop. I övrigt är allt handgjort.

Imorgon kommer jag att åka till Italien med familjen, så ni som läser får räkna med att bloggtystnad kommer råda under en dryg vecka framöver. Sedan kommer jag förmodligen lägga upp ett inlägg med material som har anknytning till resan. Ha det bra i Sverige så länge!

Serieskolan 2010-2011.

Jag har kommit in på serieskolan.
Utropstecken!

Kaffepolisongen.

Dagens bild är ett litet hopkok av gammalt och nytt, kan man säga. Själva linjerna till den här gubben ritade jag i sensomras när jag var ute i skärgården med några kompisar och bara tog det lugnt. Klockan var strax efter fyra på morgonen och med lika svullna och halvstängda ögon som gubben jag ritade tänkte jag: "Den här ska jag lägga upp på bloggen när jag kommer hem."

Av någon anledning blev det inte så, och när jag nu hittade den igen i en pappershög kändes det lite tomt att bara ladda upp dom svartvita linjerna, så jag satte mej och lekte lite med färger i Photoshop. För att bryta av det något dämpade och svartvita temat jag haft ett tag tänkte jag vräka på med dom skrikigaste färgerna jag kunde hitta, men det blev rätt fult i ärlighetens namn.

Dock gick det rätt bra att dämpa ner überskrikigheten med lite smuts och kaffestänk. En av kaffefläckarna var väldigt svår att placera utan att den såg ut som en stor bajskorv som låg på bilden och krävde uppmärksamhet. Jag blev irriterad och lade den i mitten av bilden så att jag skulle kunna få en överblick om var den skulle kunna passa in. Då märkte jag att den passade skitbra in där den var - den såg ut ju som en polisong.

Några flyttmanövrar senare för att få det andra kaffestänket att forma något slags bakåtkrypet hårfäste var det klart.
Man ska ha lite tur ibland.